Bokrecension.

Jag hade tänkt recensera och rekommendera både gamla och nya böcker under de kommande månaderna. Jag börjar med den relativt nyutgivna "Ingmar Bergman kände aldrig skuld" av Maria Bielke von Sydow och den betydligt äldre "Sargassohavet" ( även utgiven under titeln "Den första hustrun") av Jean Rhys.

"Ingmar Bergman kände aldrig skuld" är en ganska ovanlig bok. Maria Bielke von Sydow, som här debuterar, lyckas nämligen med det som många etablerade författare eftersträvar, nämligen att åskådliggöra ett komplicerat händelseförlopp med allvarlig underton på ett enkelt och lättfattligt sätt utan att för den skull bli ytlig. Hon skriver rappt och välformulerat och läsaren lär känna och tycka om hennes karaktärer, med fel och brister. Bokens underliggande tema är skuld och första kapitlet inleds med att en av huvudpersonerna, Helena, tvingas gå till bårhuset för att identifiera sin döde lille son. Helena slits mellan övertygelsen om att hon bär ansvaret för sonens död och önskan att börja leva på nytt. På en yogakurs i Malmö träffar hon Pär, en framgångsrik författare av självhjälpsböcker med ett stort men bräckligt ego. Både Pär och Helena står inför förändrade livssituationer. Pär försöker handskas med en skilsmässa som han själv bär skulden till och Helena försöker lära sig leva igen tillsammans med sin man och den döde pojkens tvillingbror. Pär och Helena formar ett vänskapsband som håller även utanför gemenskapen på yogakursen.

Vi får också följa Sylvia, en duktig och engagerad yrkesvalsslärare, och hennes nye pojkvän, Janne.    Sylvia och Janne träffas på en klubb i Malmö och kärleken börjar växa trots att de först verkar vara varandras motpoler. Janne är, som Sylvia först noterar, en "lantis" från Småland och Sylvia själv har efter många år i Malmö blivit en inbiten stadsbo.

Helena och Pär möter Sylvia och Janne på en semester i Spanien. De har åkt dit för att koppla av tillsammans med det som finns kvar av Helenas familj, den förstående men trötte mannen Niklas och den döde Robins tvilling, Alvin. Umgänget på semestern fungerar bra och efter hemkomsten bestämmer de sig för att forsätta träffas. Spännande saker börjar hända när man tillsammans spenderar en helg hos Helenas mamma i Småland på den plats där Robin drunknat. Frågan om vad som egentligen hände dagen då han förolyckades börjar komma upp igen och anta nya dimensioner. Maria Bielke von Sydow leder läsaren fram till den laddade avslutningen på "Ingmar Bergman kände aldrig skuld" genom att använda sig av en enkel, uttrycksfull prosa och en driven, trovärdig dialog som förhöjer stämningen och för fram huvudkaraktärernas olika personligheter. Transportsträckorna mellan händelseförloppen är korta och detta bidrar till att öka spänningen i romanen, som är svår att lägga ifrån sig när man väl börjat läsa. Det är lätt att engagera sig i huvudpersonerna och man vill gärna veta vad som händer dem efter de totalt oväntade händelser som avslutar boken. Mitt intresse för Helena och Pär växte under tiden handlingen utvecklades och jag ser fram emot att läsa fortsättningen som finns planerad till utgivning i år.  

Sargassohavet.

Min andra utvalda bok för idag "Sargassohavet" av den "brittiska" författaren ,Jean Rhys, är av betydligt äldre datum. Den publicerades på 60-talet under sin engelska titel "Wide Sargasso sea" och utmärker sig även den av en avskalad, uttrycksfull prosa som kan verka bedrägligt enkel. Handlingen utspelar sig på den västindiska ön Dominica, där författaren själv växte upp, och återberättar historien om mr Rochesters första hustru i Charlotte Brontes kända 1800-talsroman "Jane Eyre". Antoinette Bertha Mason, som blivit känd genom litteraturhistorien som "den galna kvinnan på vinden" gestaltas här på ett helt nytt sätt. Läsaren får lära känna henne och hennes bakgrund och samtidigt ta del av Västindiens historia och de konflikter som alltid funnits på öarna. Den fantastiska, färgsprakande naturen målas upp och framställs som en levande mekanism som bidrar till att forma öborna och göra dem till dem de är, på gott och ont.  

Jean Rhys flyttade från Västindien till England som ung flicka och hon kunde aldrig förlika sig med kylan, både när det gällde klimatet och de stela, korrekta människorna. Trots att hon ständigt återvände till Storbrittannien efter längre vistelser på kontinenten, lärde hon sig aldrig komma överens med det som ansågs vara typiskt brittiskt. Ett återkommande tema i hennes böcker är avskyn för det engelska. Jean Rhys var ingen lycklig människa. Hennes liv kom att kantas av misslyckanden, det enda hon någonsin lyckades med var att skriva. För övrigt förblev hennes privatliv ett intrasslat helvete. Hon började sin karriär som korusflicka och turnerade ett tag på den engelska landsbygden med en revy som gick under namnet "Our miss Gibbs" men eftersom hon aldrig nådde några framgångar som skådespelerska, tröt pengarna och Jean Rhys eller Ella Rees Williams som hon egentligen hette blev med tiden beroende av ekonomiska bidrag från män som hon haft förhållanden med. Hon levde under en längre tid mer eller mindre som halvprostituerad, flyttade mellan olika sjabbiga hyresrum i London och Paris och överlevde genom att ta emot pengar från män. Hon gifte sig tre gånger men inget av äktenskapen blev helt lyckligt. Till stor del berodde nog detta på Jeans alkoholproblem, hon verkar ha supit sig fram genom livet, men också på att ingen man passade henne lika bra som hennes först stora kärlek. När han lämnade henne skrev hon att det var som att "bryta ryggraden". 

När "Sargassohavet" kom ut hade Jean försvunnit från det offentliga ögat redan under 1940-talet. Många trodde att hon dött av sitt alkoholmissbruk i något gudsförgätet hyresrum någonstans, men så var inte fallet. Jean var gammal, men hon levde fortfarande och när "Sargassohavet" blev en stor suuccé med både läsare och kritiker återupptäcktes hon. Tyvärr kom framgången, som hon själv sade, alltför sent. Trots att Jean blev gammal, hela 89 år, kunde hon inte tillgodogöra sig framgången som kom först på 1960-talet , då hon var över 70 år gammal.

Huvudpersonen i "Sargassohavet", den vita kreolflickan Antoinette Mason, bär på många likheter med Jean Rhys själv. Hon växer upp på Dominica inom den vita överklassen, hennes far har rötter i Storbrittannien och hennes mor är en kvinna från öarna. Antoinette är en överkänslig och romantisk ung kvinna som har svårt att veta var hon egentligen hör hemma. De vitas situation på Dominica är minst sagt inte bra. De hatas av lokalbefolkningen som kallar dem för vita kackelackor och de behandlas med artig hånfullhet av sitt svarta tjänstefolk. Antoinette växer upp med en kluvenhet inombords, något som också utmärkte författaren själv. Hon ser på sig själv som både brittisk och västindisk och hon känner sig som en främling i sin egen familj. Hennes förhållande till Christophine, en trollkunnig, svart kvinna från öarna som följt med hennes mor när hon gifte sig, är betydydligt mer kärleksfullt än det förhållande hon har till sin mor. När Antoinette far dör och hennes mor gifter om sig med en mr Mason upplever hon att modern enbart älskar och bryr sig om sitt nya barn och att hon själv förskjuts mer och mer, för att till slut hamna helt i bakgrunden.

Modern försvinner till sist helt in i sinnessjukdom när familjens gård, Coulibri, bränns ner av en hatisk och hämndlysten lokalbefolkning. Antoinettes halvbror dör under flykten undan elden och modern återhämtar sig aldrig. Den här händelsen drar också upp Antoinette från de rötter hon hon ändå haft och hennes enda fasta punkt i tillvaron utgörs av Christophine. Det blir därför katastrofalt för henne, som den nervösa och romantiska unga flicka hon är, när familjen Mason väljer att gifta bort henne med den känslokalle, unge engelsmannen, mr Rochester. Edward Rochester väljer att behandla Antoinette som ett objekt och han förstår sig aldrig på hennes känslor och intresserar sig inte för den bakgrund som format henne. Det skvaller som omger hennes familj och pratet om moderns sinnessjukdom tär på honom och han slutar älska sin unga hustru och börjar förakta henne istället. Rochester bestämmer sig ändå för att ta med sig Antoinette till Engalnd och när hon väl förts över dit, mer eller mindre mot sin vilja, låser han in henne på ett rum på vinden, med ursäkten att hon blivit galen precis som sin mor.

Jean Rhys växte liksom Antoinette upp med en kluven identitet. Hon såg på sig själv som en engelsk flicka och hade många romantiska föreställningar om England som hon skaffat sig genom att lyssna på släktingars prat och läsa engelska barnböcker.Samtidigt var hon ju också en del av Dominica med allt vad det innebar av häftiga känslor, utanförskap och ändå med en känsla av samhörighet med den spektakulära, tropiska natur som omgav henne som barn.Jean Rhys naturskildringar hoppar nästan ut från sidorna i boken, man ser hela landskapet med de tydliga, starka färgerna så tydligt framför sig att det ibland känns som om man själv stod och andades in den tropiska, lite förrädiska luften inne bland träden och blommorna.

När Jean Rhys, liksom Antoinette, kommer i kontakt med en riktig engelsk "gentleman" som hon älskar och blir beroende av och som sviker henne, dör hon den känslomässiga död som hon kallade för "den verkliga döden som ingen annan vet om" och hennes förstånd går inte att rädda. England , som blev en så stor besvikelse för Jean Rhys, får i "Sargassohavet" symbolisera ett fängelse där man låses in och tynar bort av kyla och känslolöshet, Jean Rhys i små kalla hyresrum och Antoinette Mason på en lika kall, mörk herrgårdsvind.

Allt detta är, liksom Jean Rhys andra böcker, uttryckt på en prosa som är så sparsmakad och perfekt att hon upprepade gånger, både före och efter sin död, kallats för Englands bästa författare. Jean Rhys lämnar ingenting åt slumpen och hennes kvinnliga karaktärer får, trots sin allmänna ömklighet, ett liv och en själ som når sin höjdpunkt hos Antoinette i "Sargassohavet". Jean Rhys hjältinnor ä,r med alla sina skavanker tidlösa och alla hennes böcker tillhör dem som man bör läsa som de klassiker de är.

För er som är ingtresserade kan jag rekommendera, förutom "Sargassohavet", romanerna: "Kvartett", "Efter mr MacKenzie, "God morgon midnatt" och novellsamlingen "Sov ruset av sig, damen!"