Kändisbarnens hårda liv.
Recension av tre uppväxtsskildringar.
De tre uppväxtsskildringar jag kommer att recensera den här veckan har det gemensamt att författarna är barn till välkända storheter: Kerstin Thorvall, P G Gyllenhammar och Pär Wästberg. Rubriken "Kändisbarnens hårda liv" syftar på att de har en negativ inställning till sina berömda föräldrar och många klagomål på den övremedelklassmiljö de vuxit upp i, trots att den för många fattiga svenskar kan förefalla bedrägligt idyllisk och åtråvärd.
Jag har valt att börja med Hans Falks "Uppväxt", mest på grund av att Hans Falk är äldst av författartrion. Han föddes 1949 som förste son till Kerstin Thorvall och konstnären Lars Erik Falk. Paret fick sedan två söner till och båda fick senare barn med nya partners. Lars Kask, bokens huvudperson, växter upp i en småstad i Mälardalen under 1950-60-talen med en skrikig, hysterisk, alltid yrkesarbetande mamma och en snäll pappa som försöker ta sig fram som seriös konstnär genom att måla tavlor som ingen kan se vad de föreställer. Pappan är alltid hemma och ser till barnen medan mamman ofta försvinner bort. Antingen arbetar hon eller också rymmer hon eftersom hennes "känsliga nerver" inte står ut med barnen, mannen eller vardagslivet i största allmänhet.
Hans Falks bok är trevlig, ganska välskriven och underhållande när han beskriver livet i den lilla staden och alla de karaktärer som pappan, med äldste sonen i släptåg, går runt och pratar med på dagarna när hans konstnärliga inspiration sinar.Mindre trevlig är beskrivningen av den internatskola där Lars Kask går som externelev. Beskrivningarna av de gamla lärarnas hat mot socialister och deras förkärlek för nazismen och av den pennalism som råder mellan de äldre eleverna och de yngre sk "tjatten" är pregnanta och säger en hel del om den tid och miljö som författaren växte upp i och även en del om samhällets utveckling under 1960 och 1970-talen. Lars Kask blir "mod", han lyssnar på jazzmusik och Rolling Stones och blir, tillsammans med sina kompisar, en rebell i det lilla gammalmodiga samhället som omger honom. Något som ju verkar ha varit betydligt lättare på 60-talet, då det räckte med att ha hår som räckte ner över öronen och spela rockmusik, dagens rebeller har ju ett betydligt hårdare jobb att gå in för när de försöker utmana samhället. Skildringen av Lars Kasks utveckling är som sagt riktigt bra, ibland blir det kanske lite tråkigt och jag fann att jag hoppade över en del sidor som handlade mycket om samma saker, men i det stora hela håller "Uppväxt" måttet och har en hög igenkänningsfaktor för de pojkar som växte upp under samma tid. Däremot anser jag att Hans Falks roll som sk överlevare från en hård uppväxt känns överdriven. Det fanns trots allt en ekonomisk trygghet i hemmet och en stabil förälder som barnen kunde relatera till. Om ni vill läsa uppväxtskildringar där klagomålen känns betydligt mer relevanta rekommenderar jag: "Livets Ax" av Sven Delblanc" Vägen från byn" av Henning Sjöström och givetvis "Ängeln på sjunde trappsteget" av Frank macCourt.
Det som först och främst väckt uppmärksamhet och lett till debatt om barnens utsatta position i "Uppväxt" är naturligtvis författarens bild av Lars Kasks mamma, Christina. Mamman är , liksom sin förebild, Kerstin Thorvall, en yrkesarbetande teckenerska och författarinna som sällan är hemma och ägnar sig åt barnen och sonens förhållande till henne är dålig, för att inte säga uselt. Christina slänger maten i väggen när hon inte får som hon vill och den alltid tålmodige pappan torkar upp och slätar över. Hon beskrivs som en hysterisk, oansvarig och hänsynslös streber som hotar med att begå självmord när hon inte får sin vilja fram. När hon till slut flyttar ifrån huset och lämnar den äldste sonen kvar hos pappan och hans nya, stabilare fru, Gudrun, är sonen evigt tacksam. Jag vänder mig lite emot den här skildringen av mamman, inte bara för att Kerstin Thorvall tillhör mina favoritförfattare, utan också på grund av den saknar djup och känns för endimensionell. Alla kan förstå att det inte är lätt att växa upp med en förälder som beter sig på det här sättet och som dessutom, till råga på allt, skriver böcker om sitt sexliv och springer runt och uppför sig som en tonåring, men på något sätt känns det som om bitterheten tar över och att mamman med ett ansikte som en "hysteriskt skrikande hårdsminkad mask", mest blir någon som man börjar tycka synd om. Som den enda hårt yrkesarbetande föräldern var det trots allt hennes inkomster som betalade hyran för det stora huset och såg till att sönerna fick en ekonomiskt trygg uppväxt. Inte heller var det lätt för de kvinnor som föddes under 1920-talet att hitta sin plats i tillvaron genom 1960 och 70-talen då spelreglerna ändrades och man ofta förväntades vara både frigjord och konventionell.
Om man känner sig nyfiken och vill tillgodogöra sig en extra redogörelse över vad som hände hemma hos familjen Thorvall-Falk under den här tidsperioden rekommenderar jag Kerstin Thorvalls egen utmärkta "Oskuldens död". Romanen fyller ut det som Hans Falk lämnat åt sidan och man får en betydligt tydligare bild av de olika familjemedlemmarnas känslor och problem. Kerstin Thorvall backar inte för att erkänna sina egna fel och brister i sammanhanget och ger samtidigt uttryck för hur en svårt neurotisk människa fungerar, eller snarare inte fungerar, inom familjen och i umgängeslivet. Hon ger också en bra bild av de övriga familjemedlemmarnas känslor och av sina svårigheter att relatera till barnen, speciellt då till den äldste sonen. I förhållandet man-kvinna känns det också som att båda två kanske ändå bar på en delad skuld till att äktenskapet såg ut som det gjorde. "Oskuldens död" är otroligt stilsäker och, till skillnad från sonens roman, vill man inte missa ett enda av de välvalda ord som Kerstin Thorvall använder sig av .För den som intresserar sig för att läsa mer om bakgrunden till de känslomässiga svårigheter som både Kerstin och hennes barn blev tvungna att genomlida kan jag förutom "Oskuldens död" rekommendera de utmärkta sjävbiografiska romanerna "När man skjuter arbetare" " I skuggan av oron" och " Från Signe till Alberte".
Stäpplöperskan av Cecilia Gyllenhammar.
"Stäpplöpare, eller sodaört: sådana växter, vilka som torra ryckas loss av vinden och rulla fram över marken." Det här uttdraget ur svensk uppslagsbok från 1955 beskriver den växt som Cecilia Gyllenhammar valt ut som symbol för sin huvudperson, överklassflickan Suss, bekant för dem som läst författarens debutroman, "En spricka i kristallen". Suss är en ung kvinna med problem, både med sig själv och med relationerna till sin familj, speciellt besvärligt har hon det med den känslokalla, distanserade mamman. "Stäpplöperskan" är en fristående forstättning till "En spricka i kristallen" och Suss, som nu vuxit upp och bor i en lägenhet i Röda Bergen i Vasastan med sin man och två små barn, kämpar för att stå ut i ett äktenskap som känns alltmer destruktivt. Samtidigt insjuknar hennes mamma i cancer och Suss får känna av sitt utanförskap när hennes syskon mangrant sluter upp runt den döende centralfiguren och lämnar henne stående vid sidan av den tätt sammansvetsade familjecirkeln. Genom de år då Suss försökt skaffa sig ett eget liv och en egen familjegemenskap har hon blivit ställd utanför den sammanhållning som råder mellan hennes föräldrar och syskon. Hon bjuds sällan eller aldrig in¨till familjemiddagar eller gemensamma resor och får i det stora hela klara sig utan pengar, trots att familjen är mycket rik. När mamman dör hamnar det mesta av hennes värdfulla lösöre automatiskt hemma hos Suss två systrar.
Det självständiga liv som Suss har slitit för att upprätthålla fungerar inte heller fullt ut. Hon irriterar sig mer och mer på sin slarvige, ansvarslöse man och börjar dra sig undan honom. Störningarna som hon haft med sig från barndomen kommer upp till ytan och Suss börjar virvla runt i Stockholmsnatten som det ogräs Cecilia Gyllenhammar valt att jämföra henne med. Hon är otrogen upprepade gånger och lämnar till sist både mannen och barnen för att resa till en ö i Grekland och leta efter ett eget sammanhang. Det tar ett tag innan hon hittar fram till något sådant. Suss "gör en Kerstin Thorvall" kan man kanske uttrycka det. Hon ligger med en hel del karlar, gärna yngre, och drar till en början till sig förakt från många av öborna. Faktum är att Cecilia Gyllenhammar ger en ganska skrämmande bild av det som många skulle vilja kalla för kvinnlig sexturism. Drygt femtioåriga kvinnor som dansar utan trosor med sina rakade kön väl synliga för unga, grekiska män och har sex under blåskimrande medelhavsnätter som verkar långt ifrån romantiska. Snarare väntar läsaren ett tag ganska förskräckt på att Suss, som till och börja med beter sig likadant, ska gå ner sig totalt och skämma ut både sig själv och andra svenska kvinnor i så hög grad att man kanske bör tänka på att välja ett annat semestermål till nästa år, speciellt om man befinner sig i övre medelåldern och reser ensam. Detta händer inte, som tur är. Suss klarar sig, hittar en man som passar henne och köper ett hus i Grekland där hon och barnen kan bo när andan faller på. Hon och hennes grekiske pojkvän delar upp året och bor halva tiden i Stockholm och halva tiden i utomlands. Efter ett tag lugnar tillvaron ner sig. Förhållandet till den före detta mannen, som urartat rejält, blir stabilare och Suss börjar äntligen fungera inom ett sammanhang som hon själv kan känna att hon valt fullt ut. Hennes relation till mamman förbättras också och Suss kan känna en form av avslut när mamman till sist går bort. Resten av familjen, pappan och systrarna, håller sig kvar ute i periforin, men Suss klarar sig bättre utan dem eftersom hennes behov av deras gillande sjunkit undan och blivit mindre viktigt .
Av de tre uppväxtskildringarna tycker jag att Cecilia Gyllenhammars är den som visar fram mest" äkta" problem. Suss behandlas snarare som en avsides, besvärlig kusin eller syssling än som en dotter eller en syster i familjen och hennes väg till en självständig tillvaro blir inte enkel. Bristen på pengar verkar också ofta vara akut och den hjälp hon får hemifrån är minimal. Högreståndshemmet hon växte upp i föreställer man sig också som både kärlekslöst och snobbigt på ett tråkigt och otidsenligt sätt. Ingen bra uppväxt miljö för en känslig och i grunden kreativ människa, kort sagt.
Tyvärr så brister det ibland för Cecilia Gyllenhammar rent språkmässigt. Dialogerna är ibland svåra att följa, rytmen i texten kan bli ganska ryckig och på vissa ställen flyter inte texten riktigt som den ska. Synd, annars är det här en riktigt intressant historia om en människas besvärliga väg mot självförverkligande och en bräcklig form av lycka.
Det självständiga liv som Suss har slitit för att upprätthålla fungerar inte heller fullt ut. Hon irriterar sig mer och mer på sin slarvige, ansvarslöse man och börjar dra sig undan honom. Störningarna som hon haft med sig från barndomen kommer upp till ytan och Suss börjar virvla runt i Stockholmsnatten som det ogräs Cecilia Gyllenhammar valt att jämföra henne med. Hon är otrogen upprepade gånger och lämnar till sist både mannen och barnen för att resa till en ö i Grekland och leta efter ett eget sammanhang. Det tar ett tag innan hon hittar fram till något sådant. Suss "gör en Kerstin Thorvall" kan man kanske uttrycka det. Hon ligger med en hel del karlar, gärna yngre, och drar till en början till sig förakt från många av öborna. Faktum är att Cecilia Gyllenhammar ger en ganska skrämmande bild av det som många skulle vilja kalla för kvinnlig sexturism. Drygt femtioåriga kvinnor som dansar utan trosor med sina rakade kön väl synliga för unga, grekiska män och har sex under blåskimrande medelhavsnätter som verkar långt ifrån romantiska. Snarare väntar läsaren ett tag ganska förskräckt på att Suss, som till och börja med beter sig likadant, ska gå ner sig totalt och skämma ut både sig själv och andra svenska kvinnor i så hög grad att man kanske bör tänka på att välja ett annat semestermål till nästa år, speciellt om man befinner sig i övre medelåldern och reser ensam. Detta händer inte, som tur är. Suss klarar sig, hittar en man som passar henne och köper ett hus i Grekland där hon och barnen kan bo när andan faller på. Hon och hennes grekiske pojkvän delar upp året och bor halva tiden i Stockholm och halva tiden i utomlands. Efter ett tag lugnar tillvaron ner sig. Förhållandet till den före detta mannen, som urartat rejält, blir stabilare och Suss börjar äntligen fungera inom ett sammanhang som hon själv kan känna att hon valt fullt ut. Hennes relation till mamman förbättras också och Suss kan känna en form av avslut när mamman till sist går bort. Resten av familjen, pappan och systrarna, håller sig kvar ute i periforin, men Suss klarar sig bättre utan dem eftersom hennes behov av deras gillande sjunkit undan och blivit mindre viktigt .
Av de tre uppväxtskildringarna tycker jag att Cecilia Gyllenhammars är den som visar fram mest" äkta" problem. Suss behandlas snarare som en avsides, besvärlig kusin eller syssling än som en dotter eller en syster i familjen och hennes väg till en självständig tillvaro blir inte enkel. Bristen på pengar verkar också ofta vara akut och den hjälp hon får hemifrån är minimal. Högreståndshemmet hon växte upp i föreställer man sig också som både kärlekslöst och snobbigt på ett tråkigt och otidsenligt sätt. Ingen bra uppväxt miljö för en känslig och i grunden kreativ människa, kort sagt.
Tyvärr så brister det ibland för Cecilia Gyllenhammar rent språkmässigt. Dialogerna är ibland svåra att följa, rytmen i texten kan bli ganska ryckig och på vissa ställen flyter inte texten riktigt som den ska. Synd, annars är det här en riktigt intressant historia om en människas besvärliga väg mot självförverkligande och en bräcklig form av lycka.
Om man håller sig i solen av Johanna Ekström.
Rent stilistiskt är den här däremot en riktigt bra roman. Johanna Ekström, dotter till Pär Wästberg, använder sig av ett poetiskt, tätt och vackert språk när hon skildrar sin uppväxt på StoraSkuggan på Djurgården i Stockholm. Johanna växer upp i ett stort hus med trädgård tillsammans med sina syskon och de fullfjädrat estetiska och välformulerade föräldrarna. Uppenbarligen har detta påverkat författarens språk, delar av den här romanen är riktigt sköna att läsa och det är märkbart att Johanna Ekström tidigare skrivit poesi. Det som skär sig mot det vackra i beskrivningen av uppväxten på Stora Skuggan är att allt bara är yta, Johanna upptäcker att föräldrarnas liv är ganska sjaskigt och fult under den tjusiga fasaden. I det estetiskt inredda hemmet ruvar många mörka skuggor och under de välformulerade meningarna och perfekta satserna döljer sig både lögner och förnekelser.
Föräldrarna skiljer sig, pappan flyttar hemifrån och allt det vackra tar slut för Johanna, som är en känslig tonåring, och hon börjar ägna sig åt att förfula tillvaron för både sig själv och sina oärliga föräldrar. Hon super och bär sig allmänt destruktivt åt tills hon en dag, precis som Cecilia Gyllenhammar, hittar en egen plats i världen och sin egen sanning.
Det här skulle kunna ha blivit romanens styrka men tyvärr tycker jag snarare att det gör skildringen svagare. Johannas trauman känns ofta mer påhittade än verkliga och man undrar ibland vad som kunde ha hänt om hon vuxit upp i en riktigt destruktiv familj. P och M, som författaren kallar sina föräldrar, verkar ha varit kärleksfulla om kanske något självupptagna och bakgrunden känns lite för idyllisk för att vara en grogrund för starka känslomässiga störningar. Livet kan ju inte alltid vara vackert och vuxenvärlden, sedd från barnets vinkel, innehåller ju alltid någon form av svek och är full av obehagliga överraskningar. De här verkar ändå vara av det mildare slaget.
Jag rekommenderar den här romanen till dem som vill läsa en stilsäker, språkmässigt begåvad författare, men till dem som vill ha uppväxtskildringar med lite mer bett och äkta känsla rekommenderar jag istället: "Mig äger ingen" av Åsa Lindeborg, " Jakten mot nollpunkten" av Carl-Johan de Geer och "Huset vid Flon" av Kjell Johansson.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar